Kanin

Kaninerna ska ha tillräckligt stor bur för att kunna ha olika delar för toalett, mat respektive sovplats. En bur med täckt golv är bäst för att undvika att kaninen får sår på undersidan av bakbenen.

Burens storlek ska vara minst 50 x 100 cm för små (under 3 kg), och 70 x 100 cm för stora raser. Tänk på att detta är absoluta minimimått för en kanin! Vilda kaniner är mycket rörliga djur som dagligen rör sig över stora ytor.

Tänk på att byta eller rengöra dagligen i kaninburen! Det är mycket vanligt att kaniner får olika slags sjukdomsproblem på grund av att hygienen i kaninburen är för dålig. Vanliga sådana problem är rinnande ögon och näsa på grund av irriterande ämnen från urinindränkt bottenmaterial, samt sår på undersidorna av baktassarna på grund av kontakt med fuktigt irriterande bottenströ.

Kaniner kan ganska lätt tränas att bli rumsrena. Initialt måste du hålla din kanin på ett litet begränsat område, antingen i en bur eller i en avgränsad del av ett rum, med lådan placerad i ett hörn (försök att välja det hörn som kaninen själv redan valt ut). Se till att kanterna på lådan är låga nog för att kaninen ska kunna komma i och ur lätt. Det kan underlätta att placera lite avföring i lådan. Du kan belöna din kanin med lite godis när den har använt lådan. Bestraffa inte kaninen då den är i lådan.

Oroa dig inte om din kanin sitter långa perioder i avföringslådan. Det kan tillåtas så länge kaninen inte smutsar ner sig. Pelleterat papper eller annat organiskt material är bästa materialet för lådan. Dessa produkter är icke-toxiska, och nedbrytbara om kaninen äter av det.

Honan blir könsmogen vid 3-9 månaders ålder, hanen vid 3-10 mån ålder.

Dräktigheten varar 29-35 dagar (i medeltal 31-32 dagar) och kullen innehåller oftast fyra till tio ungar. Ungarna avvänjs vid 4-6 veckors ålder. De bör dock inte skiljas från mamman förrän tidigast vid 6 veckors ålder.

Vi rekommenderar att både hanar och honor kastreras. Kastrerade djur blir vanligen lugnare och mer tillgivna sällskapsdjur.

Kastration av hanar innebär minskad risk för urinmarkering av reviret. Kastration av honor är viktigt för att undvika oönskad dräktighet samt cancer i livmodern.
Honor som inte är kastrerade kan ibland bli väldigt aggressiva.

Kastration av båda könen kan ske så snart tecken på könsmognad uppvisas, oftast vid fyra till fem månaders ålder.

Det allra viktigaste att komma ihåg vad gäller utfodring av kaniner är att de är betande djur, det vill säga gräsätare. Eftersom färskt gräs inte finns tillgängligt året runt, ersätter man detta med hö vintertid. En kanin kan gott och väl leva ett helt liv på enbart gräs och hö av god kvalité. Det är ingen risk att en frisk kanin får näringsbrist av denna diet, tvärtom så mår de som allra bäst på denna enkla diet. Låt dig inte luras av kaninens vilja att äta mer och mer av godsaker och mindre av hö/gräs. Det är du som bestämmer vad din kanin skall äta! Om kaninen inte vill äta hö trots att inget annat serveras bör veterinär uppsökas för kontroll. Minst 80-90% av kosten måste utgöras av hö.

Det är viktigt att hö alltid finns tillgängligt för din kanin. Fibrerna i höet är extremt viktiga för att stimulera normal digestion och för att tänderna ska slitas på ett normalt sätt. Hö innehåller även proteiner och andra näringsämnen som är väsentliga för ditt djurs goda hälsa. Pellets av god kvalitet kan bjudas dagligen i begränsad mängd. Fyll inte på skålen även om alla pellets är uppätna före nästa dag.

Kaniner upp till åtta månaders ålder kan ha fri tillgång till pellets eftersom de fortfarande växer snabbt. Därefter kan följande ses som riktlinjer.

Kanin som väger 1-2 kg ges 1/8 dl dagligen
Kanin som väger 2,5 – 3,5 kg ges 1/4 dl dagligen

De så kallade gnagarblandningarna som säljs av zoo-handeln är tyvärr inte alls bra kost för kaniner. Många djurägare tror att dessa blandningar är ”pellets” men så är inte fallet. Blandningarna innehåller oftast lite pellets men även annat, som solrosfrö, nötter, cornflakes och havre. Dessa fodermedel är fett- och kolhydratrika samt innehåller mycket lite fibrer. Att kaninen tycker bättre om gnagarblandningen skall man inte låta sig luras av, kaninen vet inte vad som är bäst för den. Vi rekommenderar att man helt undviker gnagarblandning som en daglig del av kosten. Vill man tvunget ge lite ibland, skall det verkligen vara i små mängder och endast då och då som godis.

Grönsaker ska ges dagligen. Kaniner i det vilda äter framför allt sega fiberrika blad, bark och andra svårsmälta växter. Deras mag- och tarmkanal fungerar bäst när den har som mest att göra med att bryta ner cellulosa. Grönsaker som du kan variera mellan är morotsblast, betblast, maskrosblad och maskrosblommor, kål, persilja, klöver, broccoli (inklusive blad), morötter, grön paprika, ärtbaljor (den flata ätbara sorten), brysselkål, basilika, hallonblad, rädisor och spenat. Försök att ge minst tre olika slags grönsaker dagligen.

Som godis kan en liten mängd, ca en matsked per 2,5 kg kanin, av en av följande ges då och då men helst inte dagligen. Jordgubbar, papaya, ananas, äpple, päron, melon, hallon, persika, päron eller torrt fullkornsbröd. Alternativt kan man ge en tesked per 2,5 kg av banan eller torkad frukt. Vi rekommenderar att du helt undviker att ge salta eller sockerrika mellanmål, nötter, choklad, frukostflingor eller andra spannmålsprodukter som kakor och bröd (inte ens knäckebröd är nyttigt för din kanin men kan ges som godis). De kan nämligen orsaka tarmstörningar och fetma.

Vatten ska alltid finnas tillgängligt, och bytas dagligen. En smutsig vattenbehållare kan leda till tillväxt av bakterier som kan orsaka sjukdom. Vatten kan ges i antingen en vattenflaska eller en tung skål som är förankrad vid ena sidan av buren så att vattenskålen inte tippar över.

Det är inte nödvändigt att ge kaniner extra vitaminer om kaninen får pellets, hö och färska grönsaker att äta. I stället kan överdriven användning av vitaminer leda till överdosering och allvarliga sjukdomar.

Den vanligaste dödsorsaken hos honkaniner är cancer i livmodern, kallat adenocarcinom. Detta är en elakartad sjukdom, och när väl diagnosen är ställd har den vanligen hunnit sprida sig till andra områden i kroppen. Hos avelskaniner yttrar sig sjukdomen ofta till en början som diverse problem med dräktigheten och aborter. Hos andra kaninhonor ses vanligen en blödning från slidan. Detta kan ofta misstolkas som blod i urinen. Denna cancerform kan förebyggas genom att kastrera kaninen mellan sex mån och två års ålder. Kastrering innebär att man opererar bort kaninens livmoder och äggstockar. Ingreppet förebygger även insjuknande i bröstcancer senare i livet.

Vissa hankaniner, framför allt dvärgkaniner, kan bli extremt aggressiva när de uppnår könsmognad. De kan bitas samt spraya urin utanför kisslådan. Urinen har ofta en mycket stark och obehaglig lukt på grund av närvaron av hanligt könshormon. Dessa hanar kan även vara dåliga på att putsa sig, och utveckla missfärgade och kletiga bakdelar. De kan börja angripa andra kaniner och orsaka allvarliga bitsår. Bästa lösningen är kastrering, det vill säga att operera bort testiklarna. Detta bör göras efter ca fem månaders ålder.

Förvuxna tänder orsakas oftast av en kombination av ”ärftlig benägenhet” på grund av att människan avlat på kaniner med allt kortare nosar vilket innebär trängre käkar och större risk för problem – samt att kaniner allt oftare utfodras fel. När väl passformen tänderna emellan gått förlorad kan det vara mycket svårt att rätta till problemet. Oftast är det dålig slitning av kindtänderna som orsakar allvarliga problem. Tidiga tecken på tandproblem är svårighet att tugga och svälja ordentligt, ökad salivering och att kaninen är blöt på bringan.

Den vanligaste behandlingen vid övervuxna tänder är att klippa tänderna periodvis. Man bör inte använda klotänger för detta, eftersom tänderna då lätt går sönder med sprickor djupt ner under tandköttet, vilket i sin tur kan leda till infektioner. Om kindtänderna är inblandade, eller om kaninen är nervös och rädd, så krävs att man söver kaninen för ingreppet. Tyvärr räcker det sällan med en tandklippning i livet utan problemet kommer i stort sett alltid tillbaka, frågan är bara hur snart.

Det finns en mängd tänkbara orsaker till varför en kanin tappar aptiten. Den vanligaste orsaken är att kaninen står på en kost som innehåller alltför lite fibrer och för mycket kalorier.

Mindre vanliga, men mycket allvarliga tillstånd som kan leda till upphörd aptit, kan vara livmoderinfektion, bölder, luftvägsinfektion, mag-tarminfektion, infektion i mellanörat, intag av giftiga produkter samt infektion i urinblåsa eller njurar. Upphörd aptit som inte går över på 48 timmar är alltid något du bör kontakta din veterinär för även om din kanin uppför sig helt normalt!

En stor andel kaniner bär på en bakterie kallad Pasteurella multocida i sina bihålor. Denna bakterie orsakar inte problem på kaniner med ett friskt immunförsvar. Under vissa stress-situationer, som till exempel dålig utfodring, hög omgivningstemperatur, dålig ventilation, trängsel, flytt etc. så kan denna bakterie föröka sig snabbt och kan orsaka infektioner i övre luftvägar, livmoder, hud, njurar, urinblåsa, tårkanaler, mellanöra och lungor.

Uppsök veterinär om du observerar flöde från ögon, näsa, vulva, eller om kaninen tappar aptiten, blir dämpad, får diarré, lutar huvudet åt ena sidan, tappar balansen, eller får ansträngd andning.

Det är inte helt ovanligt med sår på den viktbärande delen av bakbenens baksidor. Dessa kan uppstå av ett flertal anledningar, till exempel dålig hårväxt på bakbenen, att kaninen ofta trummar med bakbenet då den blir uppskrämd, övervik, dålig hygien i buren så att bakbenen utsätts för nedsmutsning med urin, för trång bur eller skavsår på grund av ojämnt burunderlag. Såren blir ofta djupa och infekterade och kräver därför ofta antibiotikabehandling och bandagering. Dessutom måste orsaken fastställas och korrigeras.

Ett mycket vanligt problem hos kaniner är att rörelserna i mage och tarm plötsligt avstannar. Djurägaren uppfattar detta ofta som att kaninen har blivit förstoppad eftersom inga avföringskluttar längre kommer ut. Ibland kompliceras tillståndet av gasbildning i magsäck eller tarm. De uppsvullna organen trycker på omgivande organ och orsakar smärta för kaninen. Ofta blir kaninens allmäntillstånd ganska snabbt nedsatt och den slutar även att äta. Behandlingen består oftast av att man ger kaninen mycket vätska, t ex dropp, samt att man med matning och medicinering försöker stimulera igång magsäckens motorik. Detta är ofta en mycket tid- och arbetskrävande behandling över många dagar som ibland kräver att kaninen måste skrivas in på djursjukhus eller klinik. Äkta diarré är ovanligt hos kaniner. Detta är ett tillstånd då all avföring kommer ut i flytande form. Det är vanligen ett mycket allvarligt sjukdomstillstånd och ska kontrolleras av din veterinär omedelbart.

Det som de flesta människor kallar för diarré är att kaninen då och då släpper ifrån sig mjuk flytande eller puddingliknande avföring. Emellanåt ses även normal formad avföring. Den mjuka avföringen ses ibland mest vid vissa tider på dygnet (ofta under natten), den kan ha en stark lukt och ansamlas i kaninens päls. Den lösa avföringen är egentligen blindtarmsavföringen som inte är välformad. Det finns flera orsaker till detta, men det klart vanligaste är brist på tillräcklig andel fibrer i födan, samt fetma. Genom att utesluta pellets, bröd, frukt och andra onyttigheter från dieten och utfodra med gräs/hö av bra kvalitet, och fortsätta så i 1-3 månader, så kan man oftast lösa problemet. Konsultera veterinär om din kanin har detta problem, innan du gör några ändringar i kosten.

Mjäll i pälsen samt eventuell klåda och håravfall är vanligt. Vanligaste orsaken är mjällkvalster som är ett skabbdjur som lever i de yttersta hudlagren, oftast på kaninens rygg. Så småningom kan det leda till hårlösa fläckar, sår och skorpor. Parasiten behandlas med injektionsbehandling med ett antiparasitärt medel. Dock är parasiten ganska motståndskraftig och det kan ibland krävas upp till sex behandlingar för att bli av med den. Sanering av kaninens närmiljö är också en viktig del i behandlingen.